Vävstolen

Mera ur vävskrocksboken. 

 Förr i tiden fanns en vävstol  i nästan varenda stuga. Antingen var den ett arv från någon av föräldrarna eller så snickrade husbonden själv ihop den. Bästa virket ansågs vara kärnfuru, men i Skåne så användes både bok och ek. I Skåne var det sed att dottern i huset, skulle som konfirmationssgåva ha en vävstol. I Hälsingland ansåg man att vävstolen skulle följa gården. Ofta försågs vävstolen med vackert skurna årtal, initialer, bomärken m.m.
Det var inte helt enkelt förr att väva utan krångel. Under vissa perioder under året stod vävstolarna nerplockade och stod då ofta i någon utebod. Den drog då till sig fukt och när den sedan plockades upp i stugvärmen torkade den ihop,och gav man sig inte till tåls med pådragningen så gav det säkert bekymmer. Inte heller var många av de gamla stuggolven så vågrätt och stadigt lagda varför vävstolen kanske stod snett, även det ett problem för väverskan.
Troligen gick många av de här bekymren att härleda till  dessa förhållanden, men i en tid som denna så trodde man på trolldomens, avundens och illviljans makt, på övernaturliga väsens inflytande m.m. och då skyllde man detta på det "onda ögat", på besökares elaka tankar m.m.För att skydda sig mot sådant "ont" så kretade man in kors och dylikt i vävstolen, så att man fick skydd, eller så hängde man en gammal ullsax i bommen, stoppade in någon metallbit eller silverslant på lämpligt ställe i vävstolen, då man ansåg att stål var alltid bra mot det som "lett är". När vävstolen inte användes så skulle man dra upp tramporna så att trollen inte kunde använda den. Skyddet kunde ökas än mer om man "eldtog" vävstolen d.v.s. man la några glödande kol i sopskyffeln och förde den motsols genom vävstolen tre gånger.
Sammanfattnigsvis så ser vi att för oss som nu väver så har vi egentligen små bekymmer med bra vävstolar och dessutom så fanns ju inte förr den belysning som vi har idag